Idag är det tisdag och det betyder att Oliver har blivit hela fyra veckor! I övermorgon blir han 1 månad gammal. Min stora lilla pojke ♡
Han är ju en riktig liten pluttis och är verkligen en liten baby, men jag kan inte riktigt greppa att han bara funnits här i fyra veckor. Det känns som att han varit här i en evighet redan, för han är en sån självklar del i vår familj. Minns inte hur det var innan honom?
När han föddes vägde han 4000 gram på pricken. Sköterskan som var med på BB och vägde honom sa att hon aldrig varit med om det tidigare, att det var så himla jämnt. Han tycks gilla jämna tal, för han mätte även 50 cm lång och föddes prick 11.00.
Jag har helammat honom sen starten och det har fungerat bra. Mjölken rann till på riktigt när vi kom hem från BB och det har fortsatt komma mycket mjölk. Han har ett bra grepp och riktigt klunkar. Jag har pumpat mellan amningssessionerna och gett ytterligare med kopp för att hjälpa till lite på traven. Han har nämligen inte gått upp lika snabbt som man kan önska, och vid senaste kontrollen på BVC hade han inte kommit upp i sin födelsevikt än – bara något gram ifrån, men ändå. Man vill ju gärna att de kommer upp i födelsevikten och sen ökar stadigt uppåt sen. Han har gått upp hela tiden, men inte så jättesnabbt.
Jag känner dock att jag får bra stöd på BVC den här gången och min BVC-sköterska lyssnar på min vilja att fortsätta helamma och vi har lagt upp en plan. Imorgon ska vi träffa BVC-läkaren för första gången, då får vi se vad vågen säger då. Jag känner mig inte orolig, men det är klart att det skulle vara skönt att få ett kvitto på att allt fungerar som det ska ♡
Han är världens snällaste och skriker bara om han vill äta eller byta blöja. Det kan gå från noll till hundra dock, och han gillar inte att vänta. Han kan skrika sig pionröd i ansiktet på bara ett par sekunder – som om världen håller på att gå under. Men så fort jag tar upp honom och lägger honom kind mot kind och säger mina lugnande ord så blir han lugn igen.
Min lilla älskling, är så kär i honom.
Idag var vi iväg till min underbara barnmorska för allra sista gången, för ett par sista kontroller. Blodtrycket var som vanligt lågt för mig, mitt järnvärde var uppe på 145 och jag har tappat 11 kg sen förlossningen (gick upp 20 kg den här gången).
Jag har gått hos henne sen jag väntade Kelly, så i sex år och fyra graviditeter har hon funnits där för mig. Hon ska dessutom byta arbetsplats, så det var definitivt sista gången vi sågs. Det var ett känslomässigt sista möte och jag hade med mig en blomma och ett kort som jag skrivit en tackhälsning på.
Hon ville inte läsa kortet när jag var där, för då skulle hon börja gråta sa hon – och jag kände likadant. Jag hatar att säga hejdå såhär, men är så glad och tacksam för allt hennes stöd under alla år.
♡
