Hej i stugorna, hur har ni det? ♡
Jag har så himla ont i bäckenet/ländryggen idag. Jag måste ha ansträngt mig för mycket och för fel, nu är jag helt färdig. Har så ont varje steg jag tar och jag bokstavligt talat haltar när jag går. Förlåt om jag är tjatig, men det är verkligen kämpigt med en så fruktansvärd foglossning – och då har jag ändå haft det i olika grader vid varje graviditet. Den här gången slår alla tre tidigare gånger tillsammans.
Nog om det.
Vi började vår morgon 5.30 som vanligt. Jag lämnar barnen 8.00, så vi har gott om tid till att vakna, äta något litet, få på kläder, fixa hår, borsta tänder och leka en stund. Harley ville ”bygga en koja” av magnetklossarna, så han plockade fram hela den tunga lådan själv och började bygga. Tjejerna kom också efter en stund. När de leker sådär fint tillsammans alla tre fylls mitt hjärta till bristningsgränsen. Älskar dem så himla himla mycket.
Jag tampas väldigt mycket av dåligt samvete just nu när jag inte kan leka med dem som jag brukar. Jag gillar att sitta med och bygga och vara med i leken, men nu kan jag inte. Både fysiskt och orkesmässigt så går det inte. Mitt tålamod är också helt sjukt litet just nu, jag blir ledsen, arg, less på tre sekunder om det bråkas, gnälls eller inte lyssnas. Det känns väldigt orättvist mot dem, men jag hoppas de kan förlåta mig och inte minns tillbaka på den här perioden som att jag var en sur mamma. Jag gör mitt bästa, men jag är faktiskt väldigt sur ofta just nu. Känner att jag är lätt otrevlig, orkar inte le och svara något glatt till de andra föräldrarna på förskolan i hallen, ger som mest en blick och knappt något hej om jag går förbi någon granne. En riktig surpuppa. Känner inte igen mig själv.
Att gå runt och ha konstant ont, sömnbrist pga smärta hela natten igenom + allt annat som kan kännas tufft och överväldigande när man är på sluttampen i graviditeten tar verkligen ut sin rätt mot mig. Längtar något otroligt efter att både få tillbaka min kropp (som inte gör ont) igen, att må bättre och därmed vara gladare och trevligare. Och att mitt magiska tålamod ska komma tillbaka.
Mmmm… nu blev det klagosång igen ändå :/
Till middag kokade jag iallafall potatis och stekte fiskpinnar. En gillade det massor, en åt litegrand och en tredje ville inte ha alls. Story of our life 😉
Efter middagen var det dags för kvällsbad för allihop, sen möttes vi upp på soffan efteråt för insmörjning, borsta hår och på med ny pyjamas. Alltid så mysigt att krypa ner under täcket ren och len ♡
Imorgon kliver vi in i vecka 34 och det börjar verkligen närma sig nu! Jag är så himla himla pirrig inför att träffa vår lilla älskling. Vem ÄR du därinne? ♡
Stor kram till er ♡
Har också dåligt samvete för jag är en trött surpuppa till mamma och sambo och jag har tyvärr inget att skylla på heller ? kram till dig ❤️
Bella- Åh ♡ Vi gör vårt bästa. Tack för att du får mig att känna mig mindre ensam om det 🙂 Kram kram
Känner igen mig helt med dåligt samvete. Mitt blodtryck har stuckit iväg ordentligt så r jag inte inlagd ligger jag mest i soffan pga yrsel av medicinerna. Jag försöker se det positivt med att de får mycket tid med pappa och lyckas binda en väldigt fin relation. Men att känna sig som en sådan frånvarande mamma är jobbigt. Räddningen är som du säger att det snart är över.
Kämpa på hos dig, snart har vi glömt denna tiden ?
Linnea- Tack för pepp och varma ord ❤️