Det var ju nästan lite ironiskt att mitt senaste inlägg handlade om att vara positiv och att positiva tankar ger en positivitet tillbaka. Det är ju oftast mitt motto och något jag försöker leva efter, men ibland räcker det inte till.
Dagen efter vaknade jag upp i världens svacka. Kände mig väldigt låg och ledsen i hela kroppen och i hela sinnet. Förstod först ingenting, men så kom det över mig… det jobbigaste datumet på hela året var på väg och det känns i hela kroppen på mig. Fortfarande. Jag kan knappt förstå att det gått 8 år sedan jag miste min viktigaste person. 8 år och ändå gör det fortfarande lika ont?
Jag tror tyvärr aldrig att det onda kommer ta slut, man lär sig bara att ta det.
Trots att jag var väldigt nere, ledsen och extremt trött i kroppen av sorgen som alltid kommer som en käftsmäll just på den dagen, så är jag otroligt glad att jag fick spendera hela gårdagen med Belli och sen med resten av familjen lite senare.
Jag brukar ofta ta ledigt den dagen när jag jobbar, för jag vet aldrig hur jag kommer må. Vissa år har det känts ”okej”, andra vill jag bara gråta gråta gråta… Men det finns ju inte riktigt utrymme för det på samma sätt nu när jag själv är mamma, med det är mycket positivt med det också. När jag ser på mina tjejer så får jag extra kraft och jag är så tacksam för att just de två kom till mig och gjorde mig till mamma – den bästa gåvan jag fått. Om jag bara blir en hälften så stark, cool, omtänksam och kärleksfull mamma som deras fina mormor varit för mig, så blir jag lycklig.
Vet inte om Belle märkte av att jag var lite ledsen, för hon bjöd på sitt allra gladaste jag igår för att liksom kompensera lite.
Det behövde jag. Ett leende från min minsta älskling gör så att allt känns lite bättre ♡
♡
