Tessie-san

Oj oj oj, hörrni. Som att det inte räckte med att vara höggravid i över 30-graders supervärme så blev jag matförgiftad igår – såhär lagom till en vecka innan bf.

Jag vaknade igår vid 6.30 av smärtor i magen och tänkte att ”alright, då kör vi – vi ska få träffa Mini idag!” JP och Kelly hade redan gått upp, så jag låg kvar i sängen och tänkte att jag ser hur det känns och ”tar ett par” värkar innan jag går ner och berättar att det är igång. Smärtan i magen sitter dock mycket högre upp än vad jag mindes den med Kelly, den är även ihållande hela tiden – för att sedan eskalera och sedan gå tillbaka till ”bara” smärta hela tiden. Jag börjar även må riktigt illa och efter någon timme känner jag även hur kroppen känns mer och mer sjuk.

Avvaktar ett par timmar till för att se om det antingen ger med sig eller om det verkligen är värkarna som satt igång och min kropp reagerar annorlunda än sist. Det blir inte alls bättre, så jag ringer till förlossningen för att höra vad de säger. Har då hunnit söka upp alla mina symptom på nätet och det har kommit upp flera varningar om att det kan vara havandeskapsförgiftning.
Barnmorskan jag pratade med trodde mer att det lät som en matförgiftning eftersom smärtan kom så högt upp i magen och att de inte betedde sig som förlossningsvärkar.

Resten av dagen spenderade jag i stort sett sängliggande. Fick knappt i mig någon mat eller dricka alls, inget ville stanna kvar… JP och Kelly gick och handlade nyponsoppa till mig och det kämpade jag i mig. Det och vätskeersättning. Jag sov ett par timmar i streck flera gånger under dagen och försökte hela tiden fylla på med vätska eftersom det fortfarande är så fruktansvärt varmt + att jag blev av med så mycket hela tiden.

Nu idag känns det mycket bättre. Smärtan i magen är borta, illamåendet likaså. Jag är otroligt trött i hela kroppen, men det känns fruktansvärt skönt att slippa ha ont och ständigt må sådär illa. Det tar så otroligt mycket på krafterna att inte vara frisk dessutom. Imorgon torsdag är det 1 vecka kvar till bf och om jag ska vara helt ärlig så kände jag mig väldigt rädd igår. Rädd att förlossningen skulle sätta igång när jag mådde som värst. Jag hade knappt krafter att ta mig ur sängen, det skulle aldrig gå om Mini velat komma igår. Är väldigt glad att han/hon verkar hållit med mig och stannat kvar.

Nu känner jag bara att jag gärna tar en eller två dagar till att få återhämta mig lite från den här pärsen, sen kan förlossningen få sätta igång när som helst. Att föda i 30-graders värme är ju ingenting jämfört med att föda i 30-graders värme med en pågående matförgiftning i kroppen.

Höggravid + 30 grader varmt + matförgiftning = trött mami.

Idag försöker jag bara se framåt, ladda om, jag fyller jag på med ny energi och pepp – snart är det dags! ♡