Något som jag är så väldigt tacksam för och otroligt imponerad av är min kropp. Jag har ibland svårt att riktigt förstå hur den egentligen gick tillväga när den bar på, tog hand om och hjälpte till att utveckla det finaste vi har – Kelly. Den bar inte bara henne, utan mig själv i nio månader. I början med en extremt jobbig illamående-period, mittendelen som var heeelt underbar och jag kände mig vackrast i världen, och sedan en tuff sista tid med kämpig foglossning. Men den stod ut och förde oss hela vägen till mål. Jag är så himla imponerad!
Amningen kom igång efter någon dag och jag kände mig så otroligt tacksam för att jag fick möjligheten att kunna amma. Att min kropp ville jobba tillsammans med mig i det. Det var en märklig, men otroligt mäktig känsla att kunna ge mitt barn mat från mig själv, att min kropp producerade allt min lilla tjej behövde.
Jag gick upp en del under graviditeten. Ganska mycket. Det samlades väldigt mycket vatten i kroppen där på slutet och jag minns hur mina fötter såg ut som ballonger den sista tiden. De gjorde ganska ont också. När man tryckte på foten så riktigt såg man hur vattenfyllda de var, haha! Jag var dock aldrig ”orolig” över vad vågen visade, så länge alla värden såg bra ut, att jag mådde bra och självklart att Kelly mådde bra i magen – det var det viktigaste.
Jag fick inga bristningar på magen, men ett par stycken på rumpan och låren. De på låren kom dock först när de första kilona rasade efter förlossningen, de var inte där innan. Men även de ser jag nu på med kärlek. Min kropp gjorde ett fantastiskt jobb under hela graviditeten och de ”minnesstreck” den fick på köpet tillhör den resan.
På Facebook fick jag upp den här bilden till vänster på en såndär ”du kanske vill minnas tillbaka vad du gjorde för ett år sedan idag?”-notifikation. Tyckte det var lite roligt att jag prick ett år senare (31 juli) skulle ha på mig samma orangea bikini och posera vid ett annat vatten.
Till vänster: jag var i vecka 25 med Kelly i magen på stranden på Cypern. Till höger: varit mamma i 8 månader på en brygga på Gotland. Fantastiskt vad denna kropp utmanats, kämpat och återhämtat sig på så kort tid. Är så stolt över den! ♡
Du är lika snygg då som nu. Ja som alltid. ?
Visst får man även en ny syn på sin kropp; skavankerna stör liksom inte lika mycket längre när man vet vad man gått igenom för dem. ❤️
Fatima- Tack fina du! Javisst är det så, fantastiskt vad kroppen kan åstadkomma!