Igår var jag inne på en av mina svagheter och idag tänkte jag vända på steken och istället ta upp en av mina styrkor. Jag har nog säkert även fler av den här sorten också, men en av de mest tydliga styrkorna jag har är att jag aldrig håller tyst om det är något jag tycker är fel. Jag står alltid upp för det jag tycker är riktigt och är aldrig rädd för att säga ifrån om någon blir illa behandlad.
Även detta kan dock ha sina nackdelar, det förstår jag också. Det är inte alltid läge och min plats att säga ifrån alltid och herregud vad skit jag har fått vissa gånger. Men det har fortfarande inte stoppat mig, det kommer det nog aldrig göra.
Jag är dock inte lika snabb på att säga till om det är mig det gäller, alltså om det är jag som blir illa behandlad. Oftast blir man så paff att man inte finner orden där och då. Men är det någon av mina vänner eller bekanta som får en oförtjänad känga så sitter jag inte tyst bredvid och tittar på. Där brukar jag vara betydligt mer kvick och kommer oftast direkt med svar på tal. Speciellt om jag ser att personen som blivit påhoppad eller elakt bemött inte finner modet eller styrkan att själv säga ifrån. Den fighten tar jag alla dagar i veckan!
För ett par år sedan så satt jag på tunnelbanan när jag hörde hur två människor började bråka, eller det var mest en kille som skrek på en annan kille som satt med huvudet lågt och skyddade sig med sina armar. Killen som skrek var helt tokig och började putta och slå på den andra. Det var en nästan fullsatt tunnelbana men ingen reagerade. Männen som satt i fyran bredvid stirrade blint ut genom sitt fönster för att låtsas som att det regnade. Folk vände på huvudet för att se vad som skedde, men vände sedan snabbt tillbaka dem igen när man nu började höra den arga killen skrika om några pengaskulder och hur mycket den andra killen skulle passa sig, samtidigt som han nu börjat mota fler och fler slag mot honom.
Jag tyckte att det kändes så otroligt obehagligt att den här stackars killen börjar bli misshandlad på en fullsatt tunnelbana och ingen reagerar! Jag sitter ett par fyror bort och känner att jag inte kan vara tyst längre när en ung tjej, i min ålder, ställer sig upp och skriker åt honom att sluta. Jag ställer mig instiktivt bredvid henne för att visa att hon inte är ensam. Jag tittar sedan runt i tron om att fler och fler skulle ställa sig upp för att visa att detta inte var okej, men ingen vågar ens möta min blick. Ingen annan reagerade! Det var stora starka karlar på det här tåget, men ingen gjorde någonting. Jag förstår att det kan vara en skillnad på om en tjej säger ifrån och om en kille skulle säga ifrån – eftersom killen mer sannolikt kan åka på spö i en konfrontation. Men om fler sa ifrån samtidigt då? Om 10 personer ställer sig upp för att hindra vad som sker? Klart den arga killen känner sig besegrad och lägger av. Eller blir ännu argare, men då är man som sagt fler man än honom och kan ganska lätt få ner honom på marken och avstyra hotet.
Nu slutade det med att den arga killen iallafall slutade och gick skrikandes ut ur vagnen vid nästa station. Jag förstår att om den här killen hade velat så skulle han kunnat knocka både mig och den andra tjejen i ett slag, frågan är bara om alla andra på tåget fortfarande skulle sitta kvar på sina platser och låtsas som ingenting?
Nä, jag tycker att man alltid alltid alltid ska reagera, även om man gör det på ett litet sätt (som att ställa sig bakom någon).
Det är en av mina styrkor – att jag står upp för det jag tycker är rätt, även om man får ta ett slag eller två ibland.
