Tessie-san

Hej hörrni! Jag tänkte att vi skulle prata lite om avundsjuka. Det är väl ändå något som rör de flesta. Vi har alla känt av det någon gång, men alla i olika hög grad. Om vi kollar lite snabbt vad wikipedia säger om ordet avundsjuka:

 

Jag tycker att det finns två olika sorters avundsjuka. Volym 1 och 2. Volym 1 är den som är ganska harmlös, den känslan man får när man ser någon som har något som man själv önskar att man hade. Den känslan behöver inte alls vara något negativt, snarare tvärtom – det kan vara en sporre till att sätta igång med att nå de målen man vill åt. Man kan känna avundsjuka för något till en början, men är det en ”sund” avundsjuka så brukar de känslorna gå över till extra energi till att få det man varit avundsjuk på från början.

 

Sen har vi ju den harmfulla avundsjukan, volym 2, där man ser något som någon annan har (behöver absolut inte vara en sak, det kan också handla om självförtroende eller en fin relation) som man själv saknar och man går in i känslan avundsjuka och anser att man själv aldrig kommer få den bilen, det lugnet eller ett så bra jobb. Det läskiga är ju när avundsjukan äter upp en och istället för att tänka ”hm, hur kan jag själv göra för att uppnå det där” så sätter man sig i försvarsställning och tänker ”äh, för mig går det faktiskt inte att få det där, det är bäst att ge upp” och ännu värre när man går till attack mot den som har det man inte själv har ”den där personen förtjänar faktiskt inte allt det där bra, det är jag som borde ha det istället” eller ”hon/han har bara haft en jävla tur, det är så otur att det inte hände mig istället”.

 

Jag får ont i magen av att tänka på människor som ständigt går runt med en avundsjuka volym 2 i kroppen. Den som måste äta upp dem inombords. Att känna den avundsjukan på sina vänner och de i ens närhet, det måste vara en hemsk känsla! Att man inte kan lämna de känslorna bakom sig när det går bra för någon som står en nära? Om någon jag bryr mig om lyckas med något så känner jag genuin glädje för deras skull. Skulle det vara något som jag också skulle vilja uppnå så hade jag kanske till en början känt av volym 1 av avundsjukan, den som visar för dig att du faktiskt också vill ha det där, men som sedan kör igång dig till att göra det som krävs för att få det. Jag skulle ta hjälp av den vännen för att själv lyckas med saken istället för att se den personen som en konkurrent som bara ”är över dig”.

 

Det är samma sak här som det jag var inne på för några dagar sedan med inlägget om inställning. Allt handlar om inställning! Om man tillåter sig själv att hela tiden känna med volym 2 så kommer man ju aldrig komma någonvart. Då kommer man sitta på samma plats resten av livet och bara tycka att alla som lyckas är idioter som bara haft tur och som egentligen inte förtjänar det. Eller så sliter man ut arslet ur den där jävla vagnen och ser till att det händer något istället! Man har faktiskt ingen rätt att klaga om man kan göra någonting åt saken – och i ärlighetens namn… det kan man nästan alltid!