Det här med att ta selfies. Nästan alla gör det, men det är ändå lika fruktansvärt pinsamt att ta dem när någon annan ser. Jag har ändå blivit ganska obrydd och får till en selfie ifall jag känner att jag vill ta en. Om jag dessutom gör det tillsammans med någon kompis så försvinner all som helst skam och då kan jag ta hur många som helst, även om det är på en proppfull tunnelbana eller på en restaurang. Har inte riktigt kommit dit när det gäller att ta fram mobilen och sträcka ut armen och fira av ett leende själv ännu.
Hursomhelst, något som är riktigt viktigt när man ska ta en selfie är ju att hitta rätt ljus. Eftersom blixtfunktionen inte fungerar när man flippar kameran så gäller det att ha bra ljus och det hittar man ju oftast utomhus (nähe?) och där finns det ju betydligt fler människor.
Jag har därför hittat den perfekta lösningen när man vill ha rätt ljus, men inte riktigt känner sig bekväm att stå mitt på gatan och ta en selfie, nämligen att stå i trappuppgången. Precis där vid ytterdörren skiner solen in riktigt bra och det riktigt badar i bra ljus. Plus att ingen riktigt ser dig.
Man har dock inte alltid den turen.
Där stod jag igår, innan jag skulle möta upp min bror, och stannade till precis innan jag skulle kliva ut ur porten och knäppte av ett par selfies i bra ljus. När jag ler som bredast med armen upp i luften så går det förbi ett sällskap utanför porten som såklart vände på huvudet alla tre och blänger in på mig. Jag som står och storsmilar får genast en mycket mer allvarlig min och drar ner armen och mobilen i fickan på två röda. Väntar i ett par sekunder extra och går sedan ut ur porten och visslar osyldigt… Typiskt.