Hur är ni på morgonen? Är ni morgonmänniskor som går upp såfort klockan ringer och tycker allt är toppen så tidigt på morgonen?
Det är inte jag. Jag är så lite morgonmänniska att det är löjligt. Jag tycker att det är jättehärligt att vara uppe tidigt när man väl kommit igång, men just den där biten att vakna till tar lite längre tid för mig. Jag brukar oftast snooza ett par gånger innan det är dags att öppna ögonen på riktigt. Sen brukar jag oftast sätta mig upp i sängen och sätta på tv:n och vakna sakta sakta till The Nanny. JP vaknar alltid någon halvtimme innan mig, men vi säger alltså inte ett ljud till varandra på morgonen. Han skulle nog gärna göra det, men jag har en bestämd regel om att han inte får prata med mig alls den första timmen. Jag är varken snäll eller härlig tidigt på morgonen, så det är lika bra att låta bli. När jag klätt på mig, ätit frukost, sminkat mig och gått ut från porten – då är det fritt fram. Då brukar jag ringa honom och säga hej och godmorgon och så är allt bra.
Idag var jag lite tröttare än vanligt när klockan ringde och istället för att försöka öppna ögonen till Fran Fine på tv:n så stirrade jag istället rakt ut i intet. JP skrattade åt mig och ett par minuter efter att han hade gått till jobbet fick jag den här bilden skickad till mig – med en pussmunsmiley under… Det var tydligen mitt i prick.
Dock så var det första Anna sa till mig när vi sågs imorse att: ”Åh, vad du ser pigg och glad ut idag!” – men skenet kan alltså bedra 😉
