Efter att ha lagt vår viktiga röst för Sverige så åkte vi iväg till Västerås och Johannisbergs flygfält. Det hade ju nämligen blivit dags för min älskling att slänga sig ut från ett plan – 4000 meter upp i luften. Herregud, jag var på riktigt mer nervös än vad han var. Han var lugn som en filbunke hela vägen, medans jag kände hjärtat slå riktigt hårt i bröstkorgen.
Vi hade riktigt tur med vädret – klarblå himmel och över tjugo grader varmt. Vi satt i gräset medans vi väntade på hans tur att få på sig all utrustning och kliva på planet.
För mig som stod kvar på marken och väntade kändes det som en evighet från det att han klev på det lilla planet tills man kunde se honom segla ner från skyn. Jag var så orolig och nervös att något skulle gå snett, men det gick allså galant och han var mer än nöjd när han kom ner!
Vi hade även beställt videoinspelning av hela hoppet och när vi fått den på ett usb-minne tillsammans med diplom osv, så körde vi sedan nercabbat tillbaka till Stockholm. Han var lycklig att han äntligen fått hoppa och jag var lycklig för att han kom ner helskinnad.
