Dåså, tredje och sista veckan på Kreta då. Wille och Frida hade åkt hem och så var vi bara fyra kvar. JP och jag och så Nicklas och Sofie. Vi spenderade vår första dag på vår sista vecka vid poolen. Skönt att slippa sanden för en dag, men bäst av allt – slippa mördarbacken upp på eftermiddagen och man redan är slut från en heldag på stranden. Bra med vardagsmotion – men sådär när man bara vill hem och duscha av sig havet så är det inte superhärligt att kämpa sig upp i en lång backe och sedan avsluta med 54 trappsteg (jag räknade).
Åt grekisk sallad med tzatte till lunch och låg och kollade när killarna spelade av lite energi i barnpoolen.
På kvällen ville paret bjuda tillbaka för superfrukosten och hade dukat upp med lite snacks och gottis på deras balkong innan vi gick iväg och åt middag. Den här kvällen valde vi att leta upp en restaurang som låg lite längre upp i bergen. Mer inhemskt och mysigt. Jag som fortfarande var mätt från kvällen innan beställde in två förrätter som varmrätt och grabbarna tog in något läskigt kött som tydligen bara grekerna beställer in annars. Mina förrätter var sådär, men det var lika bra kanske, så slapp jag äta för mycket! 🙂
Nicklas – lika charmig som alltid…
När det var dags för bronsmatchen så gick vi som alltid till vårt bästa fotbollsställe. Där vi fick goda drinkar och vin i stora vinglas (HATAR små runda vinglas som de envisas med att servera vin i utomlands).
En annan dag gick vi till det stället där jag höll på att kvävas (nåja) ni vet. De hade en liten lounge i gräset där vi började med att ta en drink. JP och jag delade på en margarita for two.
Sen åt jag laxpastan med vodka. Smakade ingen vodka, men laxen smakade ljuvligt ändå. Till efterrätt fick vi provsmaka kockens nya recept. Någon glass/yoghurt med smördeg och färska bär. Så hade han målat dit choklad-mönster så det såg ut som en blomma. Jag tvingade alla att peka på blomman och se exalterade ut – sådär lite ”in the moment”. Det gick sådär…
Det var där någonstans – när vi återigen gick till fotbollsstället med drinkar och bra vinglas som min förkylning dundrade på rejält. Hade haft den på känn ett par dagar pga för låg AC och nu var det alltså dags. Jag fick en stor blå filt av ägaren och en hög med snytpapper och där satt jag. Med rinnande näsa och lock för öronen och hejade fram Tyskland till seger. Bytte ut det vita vinet mot en färskpressad juice i försök att fylla på med c-vitaminer.
Det hjälpte riktigt bra, för dagen efter mådde jag mycket bättre igen. Mycket tackvare Strepsils, nässpray och en hel del vila också såklart. Åt en supergod pasta med läskig kyckling till middag. Kycklingen var dum mot min mage. Men det är en helt annan historia…
Så var dagen kommen – dagen då vi äntligen fick arslet ur vagnen och hyrde bil. Har hört så otroligt mycket bra om Elafonisi – den oändliga stranden och vi beslöt oss för att köra dit. Det fanns en hel del olika vägar dit, men vi bestämde oss för att ta en lite längre väg dit – för att se lite mer av bergen och utsikten. Det var riktiga serpentinvägar men en otroligt fin utsikt när vi hade kommit upp en bit.
Bilderna gör det inte alls rättvisa – det var omöjligt att få till det på bild. Vi blickade ut över stora oliv- och vinodlingar och det var fruktansvärt vackert!
Längs vägen stod det flera små ”kyrkor” i miniformat och de flesta innehöll ett foto på någon. En del hade stearinljus i. Antagligen minnesplatser för folk som har gått bort. Jag var först nervös att det var minnesplatser där folk ramlat ner ifrån stupet. Vägarna var som sagt väldigt snirkelsnorkiga och hade absolut inget räcke. En liten felsväng och vi hade hamnat längst ner i ravinen…
Väl framme tappade jag nästan hakan – så vackert det var. Klarblått, totalt genomskinligt vatten och en vit och rosa sandstrand. Den rosa färgen kom från krossade snäckskal.
På vägen därifrån stannade vi till vid ett litet fik som låg ännu högre upp i bergen. De hade en fantastisk utsikt över havet vi precis badat i. Otroligt vackert!
Vår mission denna dag var inte endast att hinna med att se Elafonisi utan också få en glimt utav ”lagunen”. Minns inte riktigt vad den hette, men den skulle vara tydligen vara helt fantastisk. Vägen dit däremot – den var helvetisk. Den var – handen på hjärtat – det värsta jag varit med om i hela mitt liv. För första gången i mitt liv så hade jag dödsångest. Vid ett tillfälle var jag helt säker på att vi skulle dö. Helt säker. Jag väntade bara in skriken från de andra innan vi skulle störta ner från klippan…
Vägen var egentligen ingen väg. Det var stora stenbumlingar placerade som en väg, vilket gjorde det minst sagt bumpigt att åka där. När vi skulle åka upp i (vad jag tyckte kändes som) en 90-gradersvinklig backe så slängde jag mig ner i bilen, duckade med huvudet och höll i Sofies hand så hårt jag kunde och bad sedan till högre makter att vi inte skulle välta bilen bakåt. De andra var inte rädda, men jag mådde otroligt dåligt av att åka på den där vägen. Jag var livrädd.
När vi kom fram så såg det ut såhär. Vackert, eller hur? Mycket vackert. Dock var vi tvungna att ta oss ner dit till fots. Det var ömsom stig, ömsom stentrappa och mina lår fick jobba. Att sedan ta sig upp för samma ställe var inte heller någon enkel match, men nedvägen var nog ändå värst. Jobbigare att hela tiden bromsa in för att komma någon vart.
Det var en jättevacker lagun, dock hade jag kanske inte så mycket ork kvar den dagen, om jag skulle bli erbjuden att uppleva det igen så skulle jag tacka nej. Köper hellre ett vykort på lagunen än ser den med egna ögon igen. För mig var det inte värt det. Skräcken och tron om att vi skulle rasa ner för den där klippan var så intensiv. Hemskt.
Den nästsista dagen för JP och mig (de andra två stannade en vecka till tillsammans med Sofies systers familj som kommit under veckan), spenderade vi återigen vid poolen. Jag älskade poolen. Vi drack Mythos och åt sedan lunch på ett ställe ett par kvarter bort.
På kvällen gick vi ut och åt middag och gick sedan till ett ställe med rastafari-tema.
Ibland var det svårt att få till en bild på mig och JP. Det var alltid någon som ville vara med i bakgrunden…
Vi hittade en dart-tavla och körde ett spel. Första gången vann Nicklas (jag var inte långt efter) och den andra gången vann jag. Tjihuu! Visste inte att jag var så bra på dart. Kanske har jag fått det från min morbror som var riktigt proffsig när jag var liten.
Helt plötsligt var det torsdag och dags att åka hem. Jag hade precis börjat längta hem till vår säng och vår lägenhet så det kändes precis lagom att åka. Transferbussen skulle inte komma förrän 23.25 så vi hade hela dagen på oss att tacka för den här gången.
Det sista vi hann med var en runda i minigolf – det var jag dock inte lika duktig på och jag kom sist av alla. Men jag var dock den som satte den sista (och svåraste) bollen med minst slag. #minivinst
Det var det det. Tre härliga veckor på Kreta. Nu känner jag mig redo att njuta av den sista biten av sommaren innan det är dags att kicka igång den här helt nya hösten, med helt nytt jobb och ett helt nytt liv. Jag är redo!
