Det är ganska kul det här med att ha en tro, att vara troende. Att man kan ha olika uppfattningar och speciella idéer om saker och ting – och det går aldrig att bevisa varesig för eller emot. Hur frustrerande det kan vara för en del, så är det helt enkelt så.
Jag är utan tvekan ateist. Jag har aldrig trott och kommer heller aldrig någonsin tro på en gud. Jag tror inte på att det var en gud som skapade jorden på sju dagar och jag tror inte heller på att en gud kan uppfylla dina önskningar om du ber tillräckligt mycket. Jag tycker att det här med religioner är lite läskigt om jag ska vara helt ärlig. I grund och botten ska det nog handla om kärlek, men jag tror inte att det hade funnits många krig utan dem. Jag tror att det här med att inte ha en förklaring till allt – hur jorden skapades, hur saker och ting blev till från första början blir för mycket för många – det blir för svårt att inte kunna förlita sig på något och därför är det lättare att lita till att det är en gud som gjort allt detta. Det är lättare att tro på en gud än att ”inte förstå alls”. Jag fattar, men jag kommer aldrig själv tro på det själv.
Jag är dock troende. Troende i den bemärkelsen att jag tror på ”övernaturliga” ting. Där är jag faktiskt helt övertygad. Att det finns en ”andra sida”. Jag kan inte bevisa det för någon, men jag känner heller inget behov av att göra det. Jag tycker att det är viktigare än något annat – alla får tro vad de vill, men låt det stanna där. Försök inte pusha på din tro på någon annan som inte är intresserad, det är där det börjar bli otrevligt.
