Nästan lika nära som jag har till skratt, har jag till gråt. Då menar jag all sorts gråt. Är jag ledsen, så gråter jag. Är jag lycklig, så gråter jag ofta också. När jag blir rörd eller berörd så gråter jag nästan alltid. Jag har väldigt nära till alla mina känslor och även om det kan verka jobbigt, så försöker jag se det som något bra. Tänk vad tråkigt att vara en känslokall människa, som inte vågar känna efter eller bejaka sina känslor. Det skulle jag verkligen inte vilja byta mot.
En av mina absoluta favoritfilmer; Silver Fang – den animerade filmen om en björnhund och hans resa är cirka sex timmar lång, nio om man ser den som är uncut (det är alltså en serie från början, men när jag ser den ser jag alla avsnitt efter varandra), och den gråter jag alltid till. Jag räknade hur många gånger det blev under hela filmen förut, och jag tror att det hamnade på runt tio gånger… Till några scener blir det bara någon tår eller bara blanka ögon, medans andra kan framkallade renodlade gråtfester med hulkande och snörvlande. Ibland kan det vara riktigt skönt att få gråta ut bara. Släppa allt och bara låta tårarna spruta.
Något jag definitivt kommer gråta till ikväll är Svenska hjältar-galan på 4:an. Älskar det programmet, tittar varje år. Då kommer tårarna garanterat rulla ner för mina kinder, det lovar jag.
