Satt på pendeltåget påväg hem idag och mitt emot mig sätter sig ett par, en farbror och hans dam, i 80 års åldern. Inte en dag yngre. Solen sken starkt in genom rutan så de satt och blundade ett bra tag för att inte få solen i ögonen. I mellanåt så somnade dem till mot varandra. Hursomhelst, de var så kära i varandra. Jag dog. Jag blev så varm i hjärtat av att se dem. Tänk att få vara kär så länge och så mycket.
De hade varit tysta i några minuter när farbrorn lutade sig mot damen och frågade: ”Vad tänker du på?”
Och damen log och svarade: ”Att vi måste ha stannat vid en station, för det drar och jag fryser om benen”
”Fryser du om dina små knän?” – frågade mannen, och de båda kurade upp sig mot varandra och började fnittra, sådär som man gör när man är kär och har interna grejer tillsammans.
När de skulle gå av så hjälpte dem varandra att resa sig upp, fast det såg svårt ut. Tog varandra i handen och gick ur vagnen – då de skulle ut och handla på Domus (som förövrigt slutade kallas så på typ 80-talet och är dagens Konsum) helt ovetandes om att de berörde någon idag. Tänk att få vara besvarat kär i sin man eller kvinna livet ut. Är inte det en lycka?
