Det började i lördags på middagen. Jag vände mig om snabbt för att prata med Frida när min nacke plötsligt gick på strejk. Det bara högg till. Så jag började massera den så gott det gick med ena handen och sedan blev det lite bättre. Men inte helt bra. Vaknade flera gånger i natt av att nacken var öm och stel. En sån larvig grej, men otroligt frustrerande.
Det har fortsatt hela dagen och nu på kvällen kände jag att det blev värre. JP var snäll och smörjde in nacken med zon eller kräm-ipren mot värk och nu väntar jag på att det ska lätta. Det är sånna här stunder när man har ont någonstans eller när man är riktigt dålig i influensan eller vinterkräksjukan som man tänker att man skulle göra allt för att bara må som vanligt igen. Det spelar ingen roll om ens ”åkomma” inte är allvarlig eller farlig. När man mår dåligt eller har ont någonstans så är det ju allt man kan tänka på. Men såfort man snytigt sin sista näsduk eller vaknar upp med en kalasfrisk nacke så glömmer man bort det. Man glömmer bort att vara glad för att man mår bra.
Jag brukar ofta lova mig själv att vara glad när jag blir bra igen. Och det blir inte alltid så ändå. Men den här gången kommer jag njuta av att ha en hel och böjbar nacke. När väl det onda går över….
Any day now…
