Tessie-san

Wow, vi var med om alla föräldrars mardröm idag. Jag är fortfarande skakis.

Vi hämtade tjejerna från förskolan tillsammans, JP, Harley och jag. Vi stannade till vid en lekplats som vanligt men det blåste så kallt så vi sa att vi går hem istället. Kelly ville gärna fortsätta leka ute och när vi kommit fram till oss och håller på att böka upp dubbelvagnen (med Belle och Harley i) så säger Kelly att hon vill leka en stund på vår gård.
Jag säger ”nej gumman, inte idag, vi går hem och leker istället”.

Jag står uppe på verandan vid entrén och vagnen ”blockerar” mig medan JP håller på att öppna ytterdörren. Ser att Kelly springer ut mot gården ändå, så jag kör in vagnen och JP går för att hämta henne.

Jag kommer in med vagnen och JP ringer mig efter ett par sekunder. Jag svarar inte för både Harley och Belle vill få av varma jackor osv. Han ringer igen, då svarar jag.

”Jag hittar henne inte” säger han och jag blir helt kall i kroppen!

Jag drar ut vagnen med barnen fortfarande i och ställer den i dörröppningen så den håller upp dörren och springer ut.

Jag ser varken JP eller Kelly och börjar ropa hennes namn. Jag springer runt huset, skriker hennes namn högre och högre. Ringer till JP, får syn på honom samtidigt som han svarar. Han har fortfarande inte hittat henne.

Jag känner paniken stiger och jag gallskriker hennes namn. Springer ut mot vägen, ”snälla säg att hon inte sprungit ut i vägen!”, JP springer bakom ett annat hus på vår gård, han springer till grannbarnen de brukar leka med – hittar granntjejen i sin lekstuga och jag hör honom ropa om hon sett Kelly, ”har du sett henne gå förbi här då?” Nej det hade hon inte.

Jag får overklighetskänslor och vet inte vart jag ska springa. Jag känner hur paniken tar ett tag om min hals och nästa stryper mig. Jag skriker hennes namn så högt att rösten spricker. ”Kellyyyyy, KELLYYYYYYYYY”.

Tänker att vi måste få hjälp att leta, jag måste banka på hos alla grannar och ropa åt dem att de måste komma ut och leta.

Jag hinner tänka tusen tankar. Till en början tror jag bara att hon busar, att hon leker kurragömma, men när hon inte svarar eller kommer fram när vi ropar hennes namn får jag en isande känsla i hela kroppen. ”Tänk om hon sprungit ut i gatan och blivit påkörd?” ”Tänk om någon tagit henne!!!”

Jag tänker att jag bankar på hos alla grannar runt vår gård, sen ringer jag polisen. Hela tiden skriker jag hennes namn.

Rusar in till vår granne som bor bredvid oss och ska precis banka på dörren när jag plötsligt ser henne sitta intill deras förråd ihopkrupen med busig blick.

Det är som att min kropp pyser ihop av lättnad.

Jag sliter upp henne och skriker ”du får aldrig göra sådär!!!! Du får aldrig springa iväg, aldrig gömma dig!”

JP kommer springande och vi går snabbt in till oss.

Där föll jag ihop på golvet med henne i famnen och bröt ihop totalt. Jag gråter, hulkar, skakar.
Jag berättar mellan tårarna att ingen av oss är arga på henne, vi var bara så himla rädda och ledsna när vi inte kunde hitta henne. Hon får aldrig aldrig aldrig springa iväg, aldrig gömma sig sådär.
Hon tittar på mig med tårar i ögonen, men hon säger ingenting – säkert helt överväldigad över min kraftiga reaktion, hon har aldrig sett mig gråta sådär, men hon insåg verkligen allvaret.

Shit. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Först tänkte jag bara att hon busade, lekte kurragömma, men när hon varken svarade eller kom fram när jag skrek hennes namn var jag säker på att hon hade blivit påkörd eller att någon hade tagit henne.

Nu sover hon tryggt tillsammans med Belle uppe i vårt sovrum och jag tackar högre makter för att det inte blev värre än såhär.
Jag är fortfarande skakis. Hoppas verkligen det här var den sista gången hon gjorde något liknande.

♡