Jag är så orolig att jag ska göra något fel med tjejerna. Att jag ska hantera situationer fel, att inte kunna vara den bästa förebilden jag kan vara för dem. Känner mig orolig att jag kanske inte alltid gör rätt val eller att jag ibland är för sträng? Ibland för vek? Den där känslan av att misslyckas som mamma…
Jag försöker verkligen mitt bästa, varenda dag. Ibland ligger jag dock och går igenom dagen eller någon situation i huvudet innan jag ska gå och lägga mig och känna att jag borde gjort si eller så istället.
Försöker ta lärdom av det och ”göra bättre nästa gång”, men ibland ligger den där olustiga känslan kvar…
Tänk om man bara skulle kunna få se en 30 sekunders film 18 år fram i tiden med dem och mig. En vardagssituation bara. Få se vad vi har för relation, hur vi är mot varandra, vad de har vuxit upp och blivit för människor med mig som mamma?
Jag hoppas att vi har en varm och nära relation. Att vi skrattar, kramas och dansar och skojar tillsammans mycket som vi gör nu. Att de känner sig trygga och starka som individer och har en varm och nära syskonrelation till varandra. Jag hoppas så innerligt att de känner sig lika trygga och stärkta av mig, så som min mamma fick mig att känna – det är mitt mål.
Oavsett vad så hoppas jag att de vet att jag gjorde mitt allra bästa.
Mina älsklingar. Jag älskar er så mycket att det gör ont! ♡
♡
