Tessie-san

Jag vet att det är gravidhormonerna som rusar i kroppen, jag vet att det är sömnbristen som får mig ur balans, jag vet att den här korta stubinen och det heta temperamentet jag fått dubblerat under den här första halvan av graviditeten gör att det känns värre, men idag har varit en tuff dag.

Kelly testar mina gränser och gör ständigt tvärtemot vad jag säger. Hon är i en sådan period just nu och vill prova att trycka på alla knappar jag har. Belle måste man ha ögonen på varenda sekund, nu när hon lärt sig klättra så fullkomligt flyger hon upp för tv-bänken, flyger upp i soffan – för att sedan slänga sig åt något håll, i värsta fall baklänges utan en tanke på att det faktiskt gör ont när man ramlar ner. Hon har även trehundraelva tänder på gång – samtliga kindtänder har börjat erupterat och det är väääldigt besvärligt för henne.
Den ena blir ledsen för att den andra puttas, sen blir den andra ledsen för att den ena drar i håret. Det är ganska svårt när den ena inte kan prata och förklara vad det är som är fel alla gånger och den andra kan gå in i ett skrikmode där man inte förstår vad hon försöker säga, tillslut är ljudnivån så hög att bara hundar hör det.
Jag försöker medla och hålla mig lugn, men jag känner att jag tappar humöret mycket snabbare än jag normalt gör. Blir jag arg blir de såklart ännu ledsnare och vi snurrar runt i en ond spiral.

Jag känner mig som världens sämsta mamma, det är bara det att det ringer i öronen på mig av all beklagan och skrik som varit idag. Tårarna bränner bakom ögonlocken och det känns som att kroppen inte orkar hålla sig uppe.

Hade jag bara inte varit så förbannat trött, ha en så fördjävla kort stubin och tårar som trycker på och vill ut, så hade allt varit mycket lättare. Det är verkligen ingen lätt match att vara gravid med tredje barnet när man har två virvelvindar runt sig 24/7 hela tiden. Jag gör mitt allra bästa, men dagar som dessa är svåra att hantera för de flesta tror jag.

Jag längtar så fruktansvärt mycket tills jag blir mig själv igen och jag får tillbaka de där supermamma-krafterna som man ju får från något magiskt ställe. Jag vill ju vara en glad, rolig och härlig mamma, men jag känner mig mest som en urvriden trasa.

För det är inte de som är jobbiga, det är inte de som bråkar med flit, det är jag som just nu inte hanterar allt som jag brukar och då blir det bara pannkaka av allt…

Ville mest bara dela med mig av en inte-så-härlig-dag denna sommar. Det är inte bara solsken och utflykter. Det är verkligheten också.

Jag försöker lugna mig med att THIS TOO SHALL PASS.