Hand i hand

Om någon skulle berätta för mitt tonåriga jag att jag en dag skulle gå runt med två små döttrar med matchande rosetter och en tredje älskling i magen, så hade jag tappat andan.
Att få bli mamma har alltid varit en livslång dröm för mig och jag har önskat så in i bomben att jag skulle få uppleva det en dag. Det är verkligen ingenting man kan ta för givet och det är jag väldigt medveten om.

Just därför känner jag mig så otroligt tacksam att livet blev som det blev för oss.
Vi fick tjejerna ganska tätt (1 år och 9 mån mellan dem) och nu väntar vi en tredje älskling som kommer komma ännu tätare (ca 1 år och 4 månader), och det är klart att det är kämpigt emellanåt. Nu när jag dessutom är gravid så har jag inte alls lika mycket tålamod som jag brukar, min energi är på sparlåga och att jag är trött och har ont i ryggen bidrar till att jag ibland kanske ryter ifrån lite för högt och snabbt jämfört med vad jag normalt skulle göra.
Jag har ständigt dåligt samvete för att det känns som att jag bara är 25% av den mamman jag vanligtvis är, men jag hoppas att de inte kommer spara den här korta tiden särskilt på minnet och att jag är tillbaka med glatt humör och med en ängels tålamod igen efter denna graviditet. Det är mina barn värda! Och JP också 😉

Kelly och Belle är mina ögonstenar och det finns ingenting jag är så stolt över som jag är över dem. De gör mig till den malligaste mamman i hela världen! ♡
Jag får nypa mig själv i armen ibland för att ta in att de faktiskt är mina. Har jag gjort dem? Tänk att de är hälften mig och hälften JP, det är ju ändå en enormt mäktigt känsla. Att det dessutom är hur vi är mot varandra och mot dem som formar dem till de personer de kommer växa upp till att bli. Häftigt! Jag hoppas av hela mitt hjärta att ”vi gör rätt” och får dem att bli trygga, starka och snälla tjejer – även som vuxna. Det är allt jag önskar.