Tessie-san

Hej på er, hur mår ni?

Jag hoppas jag inte skrämt er med min tystnad här på bloggen den senaste tiden, men det har faktiskt hänt en hel del.

I måndags vid middagen var olyckan framme och jag råkade få en gaffel i ögat med hård kraft. Blev livrädd först, för jag kände verkligen hur den kom in i ögat och jag inte hann blinka. Allt gick så fort, men jag drog mig undan och sprang upp på toaletten på övervåningen för att se efter hur illa det var.

Det gjorde ont och tårarna kunde inte sluta rinna, men jag såg inget sår och jag kunde se som vanlig även om det gjorde ont. Det lugnade mig ändå.

På kvällen blev det dock värre och smärtan tilltog. Jag kunde inte längre ha ögat öppet och jag började bli jätterädd. Det kändes som att det var en stor vass nagel som låg under ögonlocket, men jag spolade rent med koksalt och inget kom ut.

När barnen somnat ringde vid till 1177 för att rådfråga om vad vi kunde göra. De trodde att det endast var en rispa på hornhinnan, och tyckte vi kunde avvakta. Skulle det kännas värre dagen efter kunde vi åka in till St:Eriks ögonakut.

Natten var hemsk. Jag hade knutit runt ett linne över ögat – som en piratlapp – för att hålla igen det. Tårarna rann hela tiden och på morgonen kände jag hur paniken steg i bröstet. Jag kunde inte öppna ögat nu och det gjorde mycket ondare. Jag kunde inte heller öppna andra ögat för då rörde sig mitt skadade öga åt samma håll som jag tittade med det andra och då skavde det mot såret under ögonlocket. Jag måste till akuten!

Men då kom nästa panik – hur i h*lvete ska vi göra det? Harley var fortfarande superdålig med hög feber på 40.5 grader för andra dygnet i rad och även om JP skulle kunna köra dit mig med alla tre barnen i bilen – så kunde jag ju inte gå in själv – jag såg ju Ingenting!

Jag bad JP ringa till Iman på min telefon och sen ge mig luren. Som tur var så råkade hon vara ledig just den dagen och när jag började berätta vad som hänt sa hon bara ”ta det lugnt, jag kommer på en gång!” så var hon här på bara några minuter. Min räddare i nöden!

Hon fick leda mig in och jag bad hela tiden till högre makter att jag inte skulle tappa synen för all framtid. Jag var så rädd! Hade panikångest bubblande i bröstet hela resan dit.

Fick tillslut träffa en sköterska och en optiker som bedövade det skadade ögat, sen gjorde de syntest och kollade trycket i ögat. Båda sakerna såg bra ut. Synen var inte märkbart påverkad och trycket var bra. Men eftersom jag hade fått gaffeln i ögat med en hård kraft fick jag även träffa en ögonläkare som tittade närmare, färgade ögat med en färg och tryckte med en pinne på ögat för att se om det var någon punktering… sen ville han vända ut och in på det inre ögonlocket och då fick jag panik igen. Att ha något i ögat är något av det läskigaste jag vet, så de här undersökningarna var otroligt kämpigt att behöva gå igenom – alldeles själv dessutom, Iman fick inte följa med in iom Corona.

Men efter att han berättat exakt hur han skulle göra på ett modellöga så fick han göra det på mig. Det gick jättebra. Jag hade redan så ont och allt var redan så obekvämt och obehagligt, att den där sista undersökningen inte kändes så farlig trots allt.
Han såg inget föremål eller skräp som hade fastnat, men att det var väldigt svullet. Sen såg han en rispa/reva på hornhinnan och det var där gaffeln hade kommit. Som tur var hade den kommit på sidan och inte rakt framifrån – för då hade det antagligen slutat mycket värre.

Han sa att en skada på hornhinnan gör fruktansvärt ont, men att det kommer läka fint med medicin och vila.
Jag hämtade ut medicinen som jag ska smörja in ögat med 6 ggr/dag i 5 dagar och sedan fortsätta med varje kväll i 6 veckor. De här först dagarna ska jag även ha en lapp för ögat, så nu ser jag ut som en riktig pirat 😉

Kom hem till resten av familjen väldigt lättad, men hade fortfarande extremt ont och var helt färdig efter alla undersökningar och all panikångest. Jag gick upp och la mig och JP tog hand om resten hela dagen, min älskling.

Barnen, speciellt Kelly, tyckte att jag såg läskig ut med lappen för ögat, men jag förklarade att det bara är en pappersbit som sitter där för att hjälpa ögat att blunda så det kan vila. Hon vande sig efter en stund, men då och då tycker hon att det känns läskigt med lappen fortfarande.
Det första hon frågade imorse var: ”mamma, kan du titta med båda ögonen nu?” Min lilla stora tjej, så himla omtänksam. Hon har varit så omhändertagande, och kramat och pussat extra mycket på mig sedan det hände.

Nu på kvällen känns det bättre, men jag har fortfarande ont och har lappen kvar. Har dock kunnat titta mer med mitt friska öga utan att det gjort ont i det andra och det känns bra.
Förhoppningsvis är det ännu bättre imorgon och jag kan ta av lappen då.

Usch, så läskigt allt detta var. Tänk så fort det kan gå – så kan livet ändras på bara en sekund. Nu hade jag väldigt tur och det blev inte värre än såhär. Det tackar jag min lyckliga stjärna för! Synen är ju något av det viktigaste man har, vilket helt och hållet annorlunda liv man skulle leva utan den? Så tacksam att jag får ha den kvar.

♡