Tessie-san

Igår hände något av det läskigaste jag varit med om i mitt liv.

Vi hade varit ute hela familjen och hade precis kommit in och gått in i lekrummet för att leka lite. Jag satt i ena fåtöljen med Belle i famnen och Kelly lekte med leksaksköket och sprang ut och in mellan hallen och lekrummet. JP skulle bara springa upp till köket snabbt för att hämta vatten åt oss alla, när jag hör honom ropa ”ja, jag kommer snart älskling” till Kelly och tänker inte mer på det. Han hade tittat ner i trappan och såg att hon var 1 – max 2 trappsteg upp och bad henne vänta där.

Plötsligt hör vi ett duns i golvet och jag stelnar till och väntar in ett skrik. Jag vet först inte vad det var som lät, det kunde lika gärna ha varit en av kängorna i hallen som Kelly dragit ner i golvet. Men kort därefter hör vi ett skrik från Kelly och jag flyger upp med Belle i famnen, JP slänger sig ner för trapporna och där ligger hon på rygg precis under trappan. Hjärtat i halsgropen.
JP lyfter genast upp henne och då svimmar hon av i hans famn och hennes händer ”krampar till” i en kort stund.
”Nu svimmade hon” säger JP och jag känner hur paniken i bröstet börjar välla upp, men i de här situationerna blir jag oftast väldigt lugn och saklig (även om jag skriker i panik inombords så syns det inte – förrän efteråt). Jag springer in i lekrummet för att lägga ner Belle på mattan och springer sedan ut för att få Kelly i min famn. Då har hon vaknat till igen och börjar gråta.

Vi går upp till vardagsrummet där jag börjar titta på hennes huvud, är det något jack? Blöder hon? Ser allt okej ut? Hon tystnar ganska snabbt igen och blir helt lugn. Jag sätter henne på bordskanten och ställer mig på knä framför henne för att prata med henne och säga att det inte är någon fara. Hon bara stirrar på mig och säger inte ett ljud. Hon har ögonkontakt med mig hela tiden, men hennes blick är inte med. Hon ser inte ut att fatta ett ord av vad jag säger till henne, som att jag pratade ett annat språk. Jag börjar få riktig panik inombords, men behåller lugnet så hon inte ska bli rädd.

Vi ringer 112 och berättar vad som hänt och de skickar en ambulans på en gång.

Kelly är fortfarande sådär ”frånvarande” och när jag tar upp henne i min famn vill hon genast luta sig mot mig för att somna – men jag har ett minne någonstans i bakhuvudet om att ifall det skulle vara en hjärnskakning så får man inte somna, så jag håller henne vaken och pratar lugnt med henne. Jag berättar att snart kommer det komma hem några till oss som ska titta på hennes huvud och se så allt är bra. 112-kvinnan säger att ambulansen är på väg och att vi ska ringa tillbaka om hon kräks.

Det dröjde inte många minuter innan hon börjar kräkas, så vi ringer och meddelar det, men då kommer ambulansen. Det kom upp två team för trappan – totalt fyra personer i gula och gröna kläder och det blev lite omtumlande alltihop. När de får ett larm om ett barn som slagit i huvudet och inte varit kontaktbar sådär så skickar de alltid med ett läkarteam också. Men Kelly hade börjat kvickna till efter att hon kräkts och började gråta när de alla kom upp (vilket vi alla såg som ett väldigt gott tecken), så läkarteamet nästan vände i dörren så fort de såg att det inte var så allvarligt, det ”vanliga” ambulansteamet stannade såklart kvar. Det är tydligen väldigt vanligt att de gör så att läkarteamet får vända när de ser att de är överflödiga, men de tar alltid det säkra före det osäkra.

Medan vi berättade vad som hänt och de gjorde en snabb undersökning av henne så packade JP en väska åt oss. Eftersom hon hade slagit i huvudet + svimmat av med kramper + kräkts, så ville de att vi skulle ta ambulansen till barnakuten. Så vi bestämde att jag skulle åka med henne in och JP och Belle stannade hemma. Barnakuten är ingen plats för en så liten bebis som Belle i onödan, så det blev bäst så.

Det var lite läskigt att kliva in i ambulansen tyckte Kelly, men hon var så modig! Hon fick en söt liten nalle av ambulanssjuksköterskan och honom döpte vi till Anton. På vägen in till sjukhuset gick vi igenom vad som hade hänt igen, så rätt information kunde nå läkarna när vi kom fram. Ambulanssjuksköterskan berättade att det är okej om Kelly somnar, men att vi bara ser så vi får kontakt med henne lite då och då. Tidigare var det så att man inte fick somna, men det har tydligen ändrats nu. Kelly somnade på en gång, man blir väldigt trött av ett slag mot huvudet. Vi väckte henne två gånger för att se så hon ”var med” och det var hon, om än väldigt trött.

När vi kom fram blev hon undersökt av en sjuksköterska och vi gick igenom hela händelseförloppet igen. Viktigt att veta när hon skrek, när hon blev tyst, när hon svimmade av. Allt för att kunna se vilket som hade samband med vad. Sedan fick vi sätta oss i korridoren i väntan på att få ett rum/träffa en läkare. Vid det här laget hade Kelly piggnat på sig väldigt bra och efter att ha ätit lite smörgås och Twix så var hon glad och sprallig igen. Det var flera barn som kom in i korridoren efter oss som fick ett rum innan, men det tog jag bara som ett gott tecken – att det inte var lika allvarligt för oss. Den största anledningen till att vi nu skulle få vänta i 5-6 timmar var att hon skulle vara under observation och om hon skulle försämras så var vi ju redan på plats. Det är under de första 6 timmarna som det oftast visar sig om det är allvarligt eller inte.

Ju längre tiden gick, desto piggare blev hon och hon blev mer sig själv igen. Hon busade runt och vinkade glatt till all personal som swischade förbi. ”Tjenare” sa en sjuksköterska som åkte förbi på en elektrisk sparkcykel – ”TJENA! svarade Kelly glatt tillbaka 😉 Sen var det ”tjena” hit och ”tjena” dit.

Efter 20-tiden någonting fick vi äntligen ett rum och blev återigen undersökt av läkare. Hon berättade att allting tyder på att det bara var en lätt hjärnskakning och det troligtvis inte kommer bli några mer komplikationer efteråt, eftersom hon återgick till sitt ”vanliga jag” så snabbt. Att hon svimmade och ”krampade” i händerna var troligen ett affektanfall pga att hon blev så rädd, hjärtat.

Vi är ju så otroligt noga med trapporna hemma. Samtliga öppningar (upp och ner) har grindar som vi -alltid- stänger, men just uppgången i trappan längst ner har ingen grind, för därnere är tjejerna aldrig själva.
Kelly kan ju gå i trapporna själv, både upp och ner – hon är jätteduktig på att gå försiktigt och hålla i sig. Vi går även alltid med henne när hon går i trapporna, men nu gick allt så fort. Vi hade verkligen tur i oturen, det hade ju kunnat gå så mycket värre.

Idag är hon pigg och glad och precis som vanligt, men hon har pratat om det som hände flera gånger.
”Trappan”, säger hon och ser besvärad ut. ”Oj oj” fortsätter hon och visar med armar och ben hur hon tappar balansen. Sen säger hon ”Pang! Huve” och får en ledsen min och håller sig för huvudet. Älsklingen ♡ Det är ju ett väldigt gott tecken – att hon minns allt som hände och kan beskriva så bra. Det visar ju på att hon inte drabbats av någon minnesförlust eller att hon tappade medvetandet i fallet, även om det såklart var väldigt läskigt och vi säkert kommer få prata om det ett tag framöver så hon kan få bearbeta det i sin takt.

Läkaren sa att så länge hon är pigg och som vanligt så kan hon gå till förskolan med en gång, men hon får vara hemma imorgon också – så får hon en till vilodag. Så får vi se hur det blir på onsdag sen.

Wow, vad läskigt allt var, men jag är så otroligt stolt över min starka och modiga tjej ♡ Så glad att det gick så bra som det gick ändå. Vi kramar om varandra lite extra mycket efter att det hände, man får verkligen perspektiv på saker och ting när man är med om läskiga/jobbiga saker.

Ta hand om er, krama om era barn eller er kärlek en extra gång ni med. En extra kram gör alltid gott ♡