Inatt vaknade jag bara fyra gånger för att gå och kissa, yaaay. Näe, men ärligt talat så är det ganska jobbigt att inte få sova på natten. Jag är redan trött som det är och förutom att avbryta sömnen för att jag är panikkissnödig så gör det även riktigt ont i bäckent så fort jag försöker vända på mig eller när jag måste resa mig upp. Meeen, nu är det inte långt kvar och jag kan ju som sagt vila upp mig på dagen också – tacksam för det. Det har blivit betydligt mer kämpigt nu på slutet, men jag väljer ändå att försöka se det positiva och påminna mig själv om att alla dessa symptom bara visar på att det inte är långt kvar tills vi får träffa vår plutt. Klart jag tillåter mig själv att gnälla om det känns bättre, släppa på trycket och gråta för att jag tycker synd om mig själv, men sen är jag väldigt noga med att avsluta de tråkiga tankebanorna med att vända på det och se vad som faktiskt väntar på andra sidan av det jobbiga. Depp till pepp.
Gick iallafall upp tillsammans med JP idag, för han var så snäll och skjutsade mig till läkaren som jag hade en bokad tid hos. Han kunde tyvärr inte följa med och därmed skjutsa hem mig igen sedan efteråt pga en ny kurs som nyss börjat för honom, men det gick bra att ta pendeln hem själv.
När jag kom till stationen ropades det ut från högtalarna att det tyvärr var stooora förseningar på samtliga pendeltågslinjer bla bla bla. Ingen prognos, ingenting. Men eftersom jag inte har någonting att stressa till så valde jag att ta det hela med ro och gick och köpte mig en varm choklad. Precis när jag fick den i handen så plingade det till på skylten med ett ”Västerhaninge 2 min”. Mitt tåg! Ibland ska man ha tur! Just i kollektivtrafiken brukar jag inte ha turen med mig, så jag blev extra glad nu.
Tänk att man brukade kunna se sina egna fötter förut…
