Herre-min-gud vilken jäkla jetlag jag har! Har alltid trott att de som ojar sig över jetlag bara överdriver och egentligen bara vill få det sagt att de nyligen varit ute och rest, men jag måste backa och be dem om ursäkt. Nu vet jag vad de snackar om.
Jag har varit helt skakis i hela kroppen under förmiddagen idag och på eftermiddagen byttes det ut mot kanonhuvudvärk och yrhet. Såfort jag vänder på huvudet lite för fort, eller får för mig att småspringa så känns det som att jag sitter på en karusell i full fart, samtidigt som jag åker båt i höga vågor och någon precis har gett mig en käftsmäll efter att de tryckt in båda mina tinningar med full kraft. Ungefär så.
Sen krånglade pendeln påvägen hem också. Imorse satt jag fast i över en halvtimme påvägen till jobbet (sicken tur i oturen att jag tog det tidigare tåget för att jag ville komma till jobbet för att i lugn och ro gå igenom dagens patienter, det fick jag inte göra nu, men jag kom i tid tack vare det). Påvägen hem var det som sagt också knas, så Anna och jag bestämde oss för att gå av i Jakobsberg för att ta bussen till Akalla och sedan byta till tunnelbana… Men eftersom vi inte riktigt visste hur lång tid allt skulle ta så köpte vi med oss en varsin kebab med bröd i förbifarten. Ja, och tog en kebab-selfie såklart!
Meeeen vet ni vad? Solen skiner och våren är här – så det kunde ju faktiskt vara mycket värre! 🙂
Har en sista del av Jamaicaresan som ligger och väntar på att bli publicerad, men det får vänta tills imorgon. Jag MÅSTE gå och lägga mig nu. Klarar inte av yrheten längre…
