Tessie-san

Idag är det 10 år sedan jag förlorade min viktigaste person i hela världen – min mamma.

10 år går fort, men samtidigt känns det som ett helt liv sedan. Tänk så mycket som hänt i mitt liv de senaste 10 åren. Vad mycket som förändrats, vad mycket som hänt, vad jag har blivit och hur livet ser ut nu.

Hon var min allra största support när det gällde allt, hon stod alltid precis bakom mig, stöttande, peppande och så otroligt stolt. Hon fick mig verkligen att känna mig älskad, och jag hade alltid en trygghet i henne.

Jag var hennes lilla flicka, och även om jag ”var vuxen” på pappret, så var det när hon blev sjuk som jag var tvungen att steppa upp och bli vuxen på riktigt, över en natt. Då var det dags för mig att vara den trygga, den starka, den som hon kunde luta sig emot. Det var inget hon någonsin begärde, det var bara en självklarhet att det skulle vara så. Hon som alltid fått mig att känna ett lugn, som kramade om mig så hårt när jag föll – nu var det jag som skulle vara det för henne. In i det sista.

Jag var bara 24 år gammal när jag förlorade henne, hon var alldeles för ung, jag var alldeles för ung. Är det något jag önskar att jag kunnat göra då för 10 år sedan, så skulle det vara att få visa henne en magisk ögonblicksbild från hur mitt liv skulle bli efter 10 år från då. Tänk om jag hade kunnat berätta att allt skulle ordna sig. Att jag skulle hitta den utbildning och det jobb jag ville ha. Att jag skulle bo i ett stort fint radhus tillsammans med JP – som fortfarande är vid min sida, så trygg och stabil. Att vi skulle få tre underbara barn – som skulle bli hennes barnbarn.

Tänk om jag kunnat visa det för henne. Att hon inte skulle behöva oroa sig, att allt skulle bli bra.

Jag vet att hon är precis här bredvid mig – på sitt sätt. Jag vet att hon vakar över oss, jag känner hennes närvaro hela tiden. Men jag skulle verkligen göra allt för att få se henne igen, få känna hennes värme, hennes kramar, uppleva den där kärleken som bara hon kunde få mig att känna genom att stryka mig över pannan och se på mig som att jag var allt i hennes värld. Tänk att få se henne med Kelly, Belle och Harley. Om ni tycker att jag är en mallig mamma, så skulle ni se henne! Hon skulle vara så löjligt stolt över sina barnbarn och jag skulle älskat att se henne tillsammans med dem.

Kelly pratar mycket om mormor. Hon vill så gärna att ”hon ska komma ner från månen och umgås med oss”.
Det smärtar så i hjärtat av att höra hennes längtan, samtidigt som jag är glad att jag ”gett dem en relation” trots att de aldrig kommer att få träffas. Det är mycket sorg, men också mycket kärlek i det.

♡

Idag har varit en väldigt tuff dag. Jag har inte gått in i det med att tänka på det mer än vanligt, men det är som att kroppen har ett sorgminne likadant som man kan ha ett muskelminne. Kroppen minns den här sorgen och förknippar den här årstiden just i mars med det. Det är som att det lagts en blöt filt över mig, men jag har valt att bara acceptera den och låta alla känslor komma fram och kännas. Är det något jag lärt mig så är det att jag måste få gå igenom och känna alla känslor som kommer, på så vis kan jag klara av dem bättre och sedan försvinner de vidare.

Är tacksam att den här dagen råkade infalla på en söndag när vi är lediga och hemma hela familjen. Jag sa redan igårkväll att jag känner hur jag inte kommer orka speciellt mycket den här dagen, och JP har varit fantastisk och tagit hand om allt idag. Jag har sovit i omgångar och bara fått ro om mig själv. Har myst med barnen, pussats och kramats massor, ätit gottis och bara tillåtit mig själv att vara ledsen.

Imorgon är en ny dag, och livet går vidare.

Mamma, om du hör mig. Jag hoppas att du vet att jag alltid kommer att älska dig. Du har visat mig hur en mamma ska vara, med kärlek, värme och trygghet, och jag hoppas att jag gör dig stolt. Allt jag önskar är att du fortsätter vara stolt över mig, i vad jag tar mig för i livet, men mest av allt i hur jag själv är som mamma. Jag hade så gärna velat ha dig här, få råd och vägledning, för det är verkligen inget lätt jobb. Du fick det att se så lätt ut, och jag är dig evigt tacksam för hur du alltid fick mig att känna – älskad.

♡